Katastrof time

Forts....

Hampus andades tungt och djupt. Det var nästan som att han försökte lugna sig själv.

- Micke.... sa han sen med en paus som kändes som flera minuter.

Medans bilen och jag närmade oss en hastighet mot 150 som för min bil i princip är max. Så försökte jag ändå klämma ur den lite till. Med plattan i mattan väntade jag på vad Hampus skulle säga.

- Det var jag...... Jag trode aldrig du skulle vara dum nog att gå på det, jag kläde ut mig till kvinna men fick mest ett väldigt androgynt utseende. Som en tjej på steroider. Men det funkade ju uppenbarligen... Micke, du måste avbryta ditt galna upptåg. Du är galen Micke! Stanna bilen och vänd hem!

I samma stund som Hampus, yttrade dessa ord. Blänkte två punkter upp på vägen. Om allt vad han nyss sagt stämde gick jag en säker död till mötes.. Att bromsa var inte möjligt. Mazdan hade nått smått otroliga 170 kmh. Att pallnita nu hade varit som att förlänga livet med en sekund. Mitt liv passerda inte revy, istället kom jag på att jag hade gammal mjölk i kylen och att den förmodligen kommer börja lukta om jag lämnar den där allt för länge.

Hampus tunga andning trängde in i mina öronhålor och mina hellysen fick älgen att vända på huvudet.

- Fiiiiiifaaaaaaan!! Skrek jag innan kollisionen var ett faktum. Efter en stor smäll och skrikande bildäck följde flera minuters tystnad, förutom Hampus gälla rop efter mitt namn. Detta väljer jag att illustrera på följande sätt

...............................................................Mickä............................................................Mickee!.......................................Mihihiiiiikeeeeeee!.................................................................

Efter tre försök utan svar började han vissla och lade strax efter på........*klick*......................

Mitt uppvaknande var smärtsamt. Huvudet bultade och ryggen var öm. Jag öppnade bildörren med viss möda och trillade ut med bröstet mot marken. Jag parerade fallet med mina händer. Omtöcknad vinglade jag sedan ut framför vad som var kvar av bilen för att hitta älgen jag just förkortat livet på med minst ett år.

- Vad in i hela helvete.. Sa jag tyst för mig själv men har aldrig menat det lika mycket som denna gång. Det var ingen älg jag kört på, ej heller en ren. Gissar ni nu björn så får ni ett halvt rätt.

det var en jäkla krambjörn! Inte vilken krambjörn som helst utan Good Luck Bear...... Ironiskt nog.








Han hostade nu blod från munnen och hade förmodligen en bruten nacke. Han var illa åtgången. I ett försök att lugna honom klappade jag hans pälsklädda panna. Han sneglade på mig samtidigt som han gav mig ett snett leende. Som att han ville säga: - Du körde på mig och bröt min nacke. Jag går nu en snabb men smärtsam död till mötes... Men det är okeeeeej;)

Han drog ett djupt panikartat andetag och vid nästa utandning blev blicken tom och kroppens leder lösa som på en marionettdocka. Jag slöt hans ögon och ångrade vad jag gjort den kvällen. En fantasifigur fick sätta livet till.

En tår trillade ner för min kind. Jag kände mig dum. Jag ringde Hampus som lät lättad av att höra min röst han skulle vara där på 30 minuter och skulle hjälpa mig att föra Good Luck Bears kropp tillbaka till regnbågslandet. Vi skulle under resans gång stöta på och få hjälp av Rainbow Brite... Men det är en annan historia.