"Fem sekunder. FEM, inte tio. Det är allt som behövs." Nervöst trummade jag på disken i en affär någonstans i norrbotten. Expediten tittade misstänksamt på mig. Oförstående. Jag hade varit tydlig med vad jag ville ha. Men efter att upprepat frågan sex gånger utan att få gensvar började jag känna mig ytterst nervös. Jag vred mitt huvud något åt höger och kunde i ögonvrån skymta en bil som parkerade bredvid min.
Personen lyssnade på Silverchair - Emotionsickness
Mn tid som tonåring rullade förbi mina stängda ögon. I vad som verkade vara ultrarapi lyfte jag på handen, i verkligheten gick det mycket saktare än så.
Mina ben skakade. Jag upprepade frågan. "Snälla, det tar mig bara FEM SEKUNDER!" Jag smällde ner min hand på disken. Alla ögon som förtillfället fanns i affären fastnade på mig. Jag blundade än en gång. Svaret kom.
"Min gode herre, toaletten finns till vänster om er. Jag har absolut inte gett Er anledning att höja rösten"
Jag sa tyst åt mig själv att andas. Toalett var det sista jag behövde. Jag hade stått i disken över en halvtimme och expediten som var en kvinna i trettioårs åldern, hade under denna tid övervägt att ringa polisen tre gånger. Minst.
En ny låt hade hittat sig in genom mitt öra och in min trummhinna. Idas jävla sommarvisa. Jag bad till gud att inte låta denna gå vidare från trummhinnorna och etsa sig fast i min vänstra hjärnhalva.
Min fråga hade jag glömt, allt jag vet var att fem sekunder var det enda jag behövde. och hon gav mig en nyckel till toaletten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Wooow!!! Snacka om totalt craaaaaaazy!!! WiiihiiiEEE!! *bombom*
=)
Skicka en kommentar